Etiketter
Tänk så mycket trevliga människor det finns och att jag får möjlighet att träffa så många av dem och dessutom få försöka att inspirera dem till att utveckla arbetet med AKK och kommunikativ miljö på deras arbetsplatser.
Förra veckan besökte jag först Vetlanda och hade en heldag tillsammans med personal från Lärvux, SFI, LSS och särskola. Initiativtagare till dagen var Ingrid Broqvist som jobbar på Lärvux i Vetlanda. En fantastisk person som brinner för sitt arbete. Nedan kan man läsa ett litet reportage från dagen.
https://www.vetlandaposten.se/article/bilder-dar-tal-inte-finns/
Sedan var det dags för veckans första föreläsning i Folke Bernadottestiftelsens regi, Det var Ängslättskolans biträdande rektor Åsa Riggberger som ansökt om en föreläsning och det blev en heldag med mycket prat om kommunikativa rättigheter och anpassningar av olika slag.
Från Malmö gick färden mot Lund och en föreläsning tillsammans med Jeanette Persson, en riktig eldsjäl som berättade för oss om tydliggörande pedagogik utifrån Karlstadmodellen. Om ni har möjlighet att lyssna på Jeanette så gör det! Även Jeanette hade ansökt om en föreläsning från Folke Bernadotte stiftelsen och det var Studieförbundet vuxenskolan som stod för lokal.
Som alltid när man träffar nya människor så blir det många intressanta erfarenhetsutbyten och diskussioner. Några av samtalen handlade om den ”makt” som vi i omgivningen har när det gäller att ta fram ett kommunikationshjälpmedel och vilken vokabulär som man erbjuder.
Hur anpassar man bäst personens vokabulär så att det fungerar i barnets miljö tillsammans med kompisar? Även AKK-användaren ska ha möjlighet att ha kamratrelationer som är så viktiga. Samspelet, kommunikationen mellan elever inte mellan lärare och elev eller att en lärare eller en assistent måste vara närvarande för att kommunikationen ska fungera. Jag kan bara tänka mig hur jag skulle ha känt det är jag var tonåring och om varit tvungen att använda en mycket äldre persons vokabulär tillsammans med mina kompisar, det hade troligtvis inte känts så motiverande och jag hade nog säkert i många situationer valt att vara tyst. Att ta reda på vilka ord som är ”inne” just nu är ett viktigt arbete och det gäller att ständigt vara uppdaterad. Att ha ”modeord” i sitt AKK kan vara en hög motivator till att använda sitt AKK. Samma sak när det gäller att säga hej till någon, oftast har vi kanske bara med ett sätt att säga hej på i ett AKK men vi behöver ju bara gå till oss själva för att inse att vi inte använder samma sätt att hälsa på alla som vi möter. Om jag går i korridoren på mitt arbete så möter jag många människor, jag varierar mitt hälsande på många olika sätt: hej, tjena, läget, hallå, hej på dej osv, beroende på vem det är jag möter eller kanske beroende på sinnesstämning. Jag inser att det blir väldigt många ord att ha i sitt AKK men med den teknik som finns idag borde vi kunna erbjuda lite mer flexibilitet i den vokabulär som vi erbjuder, eller? Sedan har vi ju det här med svordomar och frågan om de ska finnas med i ungdomens vokabulär? En känslig fråga kanske men jag tycker att man absolut kan ha det. Jag som samtalspartner kan sedan säga till personen att jag inte gillar att man svär och att man inte gör det i tex klassrummet, det gör jag ju med mina barn eller med andra elever med talat språk som jag möter men de har ändå möjlighet att göra det. Ibland kan faktiskt en svordom vara nödvändig för att verkligen kunna visa exakt hur arg, rädd eller upprörd man är. Varför ska inte då en person som använder sig av något kommunikationshjälpmedel ha möjlighet till det?
Ta gärna en titt på https://folkebernadottestiftelsen.se/ och läs om deras arbete för barn och unga med rörelsehinder.
/Jessica
